Jag har bara bilder för att jag snokat igenom Hultis 06 och RaR-bilderna på datorn här. Hittade en på Marika och mig som jag inte sett, den beskriver typ hela Hultsfred. Genialisk. Vafan Isabell, satt du där bakom liksom? Noll koll.

Jag saknar Rock am Ring nu. (Nu nu nu.)

Imorgon ska jag till min nya hyresvärd (min första!) och skriva kontrakt och snikkeli snakkes och sådant. På tiden som jag sa förut. Håll till godo. Stay in school, don't do drugs.

Jag vet att det var ett tag sedan jag skrev, men jag har faktiskt inte känt att jag velat lägga ner mina ledighetsdagar på att göra saker som får mig att känna mig fruktansvärt oledig.

Det har varit en del på gång under den senaste veckan, problem som dykt upp och lösts, och vissa som fortfarande ligger och pyr under ytan.

Vännen som bor i min (framtida) lägenhet sa idag att jag måste träffa hyresvärden, och det känns bra, och väldigt på tiden. Det är faktiskt, bara, åtta dagar kvar tills jag flyttar in, och då hade det nog varit bra att träffa hyresvärden. Han verkar lite mystisk, men det får man ta.

Vaknade lite för sent idag, men var i skolan lite för tidigt för att det skulle vara bekvämt. Ulfsdottir betalade en macka till mig idag, det var bra. Men jag saknade mina alfalfagroddar.

På min filosofi har jag varit genomgående cynisk, som vanligt, tills jag kom till den punkt då jag faktiskt orkade ta mig själv i åtanke och förhållande till ämnet som mestadels jag och en annan diskuterade. Det slutade ganska väl, men det är konstigt att någon som jag inte har en aning om vem det är förmodligen vet lite mer om mig än vad många långvariga vänner gör. Hur jag väljer att leva mitt liv.

Så när jag ändå är på gång tänkte jag att jag lika gärna kan skriva ner det här, eftersom det inte känns varken stort eller mästerligt när jag läser det i något så trivialt som en blogg i det oändliga virtuella som jag färdar mig igenom här. Även om det handlar om mitt liv, och för mig är mitt liv logiskt nog, mitt allt.

Det vi diskuterade var självförverkligande, och upphörandet av att låta sig programmeras. Även det här "trampa på folk", som att säga att "nej, jag har ingen lust att träffa dig idag", hur det kan uppfattas men hur mycket det kan göra för en själv som person, i ens egen (och den andres) utveckling. Jag försöker leva så, när jag känner att jag behöver det. Sätta mig själv först, för att sedan försöka hjälpa andra att i stort sett ta vara på sig själva och sina egna känslor, och känna ro med sig själva.

Jag har en liten lärling som sakta men säkert avancerar i sin egen tro på sig själv. Han har förstått att det inte är katastrofalt att tacka nej, eller att vara en helt egen person även i de socialaste sammanhang. Det är något som får mig att känna självförverkligande på ett ganska ytligt plan, mest för att jag får se mig själv leva vidare igenom honom på ett nyskapande sätt.

De problem jag stöter på är att min omgivning inte anpassar sig efter mig, vilket hade underlättat den här livsstilen något förunderligt. Självklart kräver jag inte att folk ska "komma till insikt" och helt enkelt sluta påverkas av allt och alla, men jag vill innerligt se att mina medmänniskor och de som jag tycker om ska kunna värdera sig själva som personer, en del av det stora och samtidigt hela det stora.

Jag känner att jag når den punkten, där jag finner uppskattning gentemot mig själv oberoende av vad jag gör, och där jag känner en betydelsefullhet som jag tror är svår att finna som person.

På senare månader har jag försökt att vira in mig själv ibland folk, nästla mig in i smärre vardagar för att skärskåda livsstil, finna andra, möjligen mer tillfredställande sätt att leva, men jag återkommer till mig själv. Den trygghet som jag finner här är någonting som jag ibland känner mig avundsjuk på, och jag känner mig väldigt beskyddande angående den.

Trygghet är någonting jag velat se hos fler personer, så att jag skulle slippa de som hävdar sig för hävdandets skull, eller de som trycker bort sina åsikter för att någon annan föredrar en mer undergiven omgivning. Vi spelar inte på lika villkor som personer, och alla människor är identiska i grund och botten. Man gör sig själv unik.

Frågan här är ifall det jag skrivit betyder någonting för någon alls, och om någon kommer att bejaka ett fragment och kanske fundera på det någon gång. Det är sådant som gör mig lycklig, att veta att man kanske lever på hundra ställen samtidigt. Det hade varit underbart.